Pannbensträning i norr

Vi befinner oss (återigen) i Koné ett par dagar så här före 2013 tar vid. Efter lite engelska filmer (med franska undertexter, aldrig fel för min övning i franska) och franska tv-nyheter (vi har ingen tv hemma) var det dags för min traditionella springrunda i Koné. Koné är som tidigare nämnt inte stort, förutom bilvägen som antingen tar en söderut mot Nouméa eller norrut mot Koumac är det bara berg och åkrar med betande kor och hästar. Min springrunda kan utgå från flygplatsen några kilometer norr om Koné. Jag åker dit med Franklin i bilen då han gör sin dagliga inspektion av helikoptern och springer sedan hem, cirka en mil. Det andra alternativ jag har utforskat är att jag utgår från den byggnadsbarack vi bor vid och springer mot Koné och vänder cirka halvvägs, det blir också en mil. Skillnaden mot att springa i Nouméa är att vätskebältet är en livsnödvändig accessoar eftersom det inte finns något vatten längs med vägen. Det blåser nästan ingenting och det är väldigt lite skugga. Det innebär att jag springer längs en vindstilla väg under stekande sol och tittar på kor och hästar eller vinkar till tutande bilar.

CIMG2190

Idag hade jag absolut ingen lust att ge mig ut och springa trots att det var tidigt på morgonen, inte riktigt så varmt ännu och dessutom lite antydan till vind. Under december månad är temperaturen och nosar på 30°C redan kl.06 och stiger under dagen. Jag laddade vätskebältet med iskallt vatten och stapplade ut men ingen gång under närmsta timmen lossnade löpningen. Det enda roliga var att jag kunde njuta av vacker utsikt och heja på en annan lika galen motionär på cykel. Det var helt enkelt pannbenet som jobbade hårdast idag och inte mina ben. Jag förstår att ni som befinner er i kyla avundas mina väderförhållanden men just idag längtade jag efter att snöra på mig broddar, underställ, vantar, mössa och halsduk och ge mig ut i -10°C på snöunderlag.

CIMG2194

Nu börjar vindarna tillta i styrka och vi ska åka hemåt mot Nouméa. För ovanlighetens skull blir det med helikopter denna gång på grund av att tropiska stormen “Freda” är på ingång mot Nya Kaledonien och helikoptern kan inte stå kvar utomhus i Koné. Mer om “Freda” inom närmsta dagarna…förutsatt att vi har internetuppkoppling.

Nya Kaledoniens julträd

Dessa vackra träd kan man nu se över hela Nya Kaledonien. Bredvid motorvägen, i trädgårdar, på stranden och som röda färgklickar mellan palmerna och andra träd på bergssluttningar. Trädet kallas för “le flamboyant”. Istället för julgran så njuter vi av Nya Kaledoniens julträd.

2012-12-27 10.06.28

Idag tänker jag på min kära mor Eva som fyller och gratulerar på födelsedagen!

Nya Kaledonien från ovan

Tur i DauphinEn av fördelarna med att vara gift med en helikopterpilot är att man ibland får följa med honom på jobbet. Hittills har jag fått nöjet att åka med tre gånger sedan vi kom hit. Nya Kaledonien är, om möjligt, ett vackrare landskap sett från ovan. Ni kan följa flygturen på kartan ovanför. Vi startade i Nouméa och flög österut mot Yaté över hisnande berg. Vi såg slingriga grusvägar och spår av gamla nickelgruvor. Strax innan Yaté ligger “Lac de Yaté”, en konstgjord damm byggd för energiförsörjning.

Lac de Yaté

Lac de Yaté

Vid Yaté svängde vi vänster och flög norrut längs med kusten. Efter en liten bit hamnade vi vid Ouiné som är en nickelgruva man bara kan komma till via havet eller luften, det vill säga med hjälp av båt eller helikopter, alternativt litet flygplan. På grund av den ganska komplicerade geografin ligger det också ett litet samhälle knutet till gruvan med bland annat skola och permanenta boningshus för de som arbetar på gruvan. Vad vi vet så är samhället idag inte lika aktivt och de som arbetar på gruvan bor visserligen där i veckorna men har sitt permanenta boende och familjer på en mer civiliserad plats. Efter en sväng runt Ouiné fortsatte vi norrut mot Thio. Thio var den stad där man först hittade nickel i Nya Kaledonien och det ligger flera gamla gruvor runt omkring. Spåren från dessa gruvor syns tydligt.

CIMG1898

CIMG1895

Vid Thio styrdes helikoptern söderut mot Boulouparis, en förort till Nouméa, och internationella flygplatsen Tontouta som ligger cirka 50km norr om Nouméa. Efter en landning på Tontouta fortsatte vi söderut över lagunen som omger Nya Kaledonien och nu gick kameran varm.

CIMG1909

Tontouta bakom oss och lagunen framför

 

 

 

 

 

 

Trevligast var egentligen att bara sitta och beundra utsikten som jag inte kunde se mig mätt på. På bilden under ser ni  lagunen från sin bästa sida och skeppsvraket “Ever Prosperity I” som gick på grund 1965. Samma kapten seglade fem år senare tvillingskeppet “Ever Prosperity II” som tyvärr mötte samma öde och dess vrak ligger också kvar längre norrut i lagunen. Det ska tydligen vara fint att dyka i närheten och de lyckligt lottade Nouméabor som har båt (det är ganska många) tar sig gärna dit och snorklar på helgerna.

CIMG1954

Vill man göra en annan trevligt utflykt med båt i lagunen kan man åka till en av världens högsta fyrar, den 56 meter höga “le Phare Amédée” som tändes första gången 1865. Denna gången fick vi se det från ovan och med lagunen som bakgrund är det otroligt vackert. Avslutningsvis vände vi hemåt mot Nouméa och Magenta flygplatsen.

CIMG1967

le Phare Amédée

God Jul!

God Jul till er alla var ni än befinner er!

Efter att jag till slut lyckades med lussebullarna promenerade vi på Anse Vata i centrala Nouméa och njöt av solnedgången denna julaftonseftermiddag.

CIMG2112

48 timmar i Koné

Något som jag sedan några år är van vid när det kommer till att vara gift med en helikopterpilot är att han ena timmen jobbar i närheten för att i nästa stund behöva åka x antal mil någon annanstans för att jobba. Så var det för några dagar sedan då han på morgonen flög tvåmotorig helikopter över Nya Kaledoniens sydspets (ett äventyr jag fick följa med på, mer om det nästa vecka) och vid lunchtid får besked att åka 26 mil norrut till Koné, huvudstad i norra provinsen. Jag har varit med i Koné en gång tidigare i oktober så jag visste vad det handlade om. Och varför inte?! En chans att komma ifrån Nouméa en kort stund, något som vi inte har möjlighet till under jul- och nyårshelgen på grund av att allt är fullbokat.

Det är ett vackert och skiftande landskap längs med västkusten mellan Nouméa och Koné. De små städerna kör man igenom på några minuter men naturen är otroligt vacker! Amerikansk western möter Svenska Norrland. Själva Koné är sådär spännande men när vi kom fram möttes vi av en liten julmarknad som bland annat sålde väskor bestående av dragkedjor (lika fula som det låter), kryddor, smågodis, saronger, sötpotatis och annat man kan tänkas behöva inför julen. Tiden i Koné (för min del) fördrivs med träning och nöjet att titta på Canal+, det vill säga filmer i original version.

CIMG1979

Julmarknad i Koné

CIMG2049

Splitterny väg i Koné, en stad som växer så det knakar, med berget Koniambo i bakgrunden

CIMG2077

Kör genom staden Boulouparis nära internationella flygplatsen. Från vänster; franska flaggan, Boulouparis stadsflagga och en lite skymd Kanakyflagga

CIMG1984

Ska vi hinna till solnedgång på stranden tro?

CIMG2018

Nej, det gjorde vi inte. Fisk till middag?

Jultomtens trädgård

Om jultomten bor i Nordpolen eller i Finland och varje år beger sig ut på julklappsutdelning med hjälp av renen Rudolf på sin släde till världens alla barn så kan jag berätta för er att han har sin trädgård i Nouméa. Just nu har skolbarnen och lärarna sitt långa sommarlov mellan mitten av december till mitten av februari och många andra har semester. Att det sammanfaller med jul och nyår kan i sin tur få en att tro att julhysterin skulle bli extra tydlig. Det står en julgran på torget i Nouméa, det hänger lite julljus på de större gatorna och det är superrea på alkohol och choklad. Men utan snö, traditionella adventsljusstakar och julstjärnor i alla fönster och den klassiska julskyltningen känns det inte riktigt som jul för oss.

IMG_0687

En kväll ville vi dock överdosera lite på julen och åkte därför till “Le Jardin du Père Noel” i centrala Nouméa. I år är det 20-års jubileum för det numera pensionerade paret Herr och Fru Raymond Martin som tre månader före jul börjar förbereda sin trädgård och sitt hus till en kitschig utställning av samtliga juldekorationer som finns att tillgå i Asien och Australien. De är privatpersoner som, enligt de själva, tycker om att göra detta för barnen. Vanligtvis åker de till Australien varje år och uppdaterar sin kollektion, eftersom de aldrig använder samma dekorationer varje år, men i år har de tydligen åkt hela vägen till Kina för den senaste och mest färggranna fiberoptiken samt olika ljusfontäner.

Första frågan; var förvarar de tidigare års dekorationer?

Varenda Disney- och Pixarfigur (och en och annan Spiderman, Tarzan och Harry Potter) fanns i form av en pappfigur med blinkande ljus i deras trädgård. Det går inte att beskriva hur mycket tomtar, änglar, krubbor, snögubbar, apor, flygande snöflingor, slädar, renar, dockor, clowner, nallar och tusentals ljus det fanns att titta på. Jag har aldrig sett något liknande!

Andra frågan; hur mycket betalar de i elräkning?

CIMG1852

Trots att huset ligger inbäddat i ett vanligt bostadsområde är det lätt att hitta på grund av alla människor, bilar och framförallt alla ljus. Som ett litet “mini-Times Square”. Till helgen blir det garanterat högtryck eftersom jultomten ska hälsa på, men när vi var där i veckan påminde det redan då om trängseln på Times Square (lite fler barn). De har till och med tänkt på att sätta fram en brevlåda där man kan lämna sin önskelista till jultomten. De senaste åtta åren får paret ekonomiskt stöd och hjälp med att sätta upp alla dekorationer av Nouméa stad. Volontärer hjälper till som säkerhetsvakter och det verkar minst sagt vara en tradition i Nouméa att åka hit, varje kväll mellan kl.19 och 22.30 under december månad.

2012-12-19 20.43.40 2012-12-19 20.53.27

Jesus och Maria fick egen hörna…

 

 

 

 

 

 

CIMG1856

Hur många disneyfigurer kan du känna igen?

CIMG1859

Tintin var nog mest populär med egen hörna i garaget

CIMG1857

kitsch kitsch och mera kitsch

2012-12-19 20.50.45

undrar vad grannarna tycker?

2012-12-19 20.50.36

Många fontäner var det..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2012-12-19 20.52.04

Vad heter denna tjej? Ny figur för mig..

Ny Kaledonska web tv-kanalen Koodji.nc har gjort ett reportage inklusive intervju med tomtemor.

Sandstränder vs NATURlig pool

I Nouméa finns det tre fina stränder man kan åka till. Anse Vata och Baie des Citrons ligger båda ligger centralt i stan med tillhörande caféer, barer och restauranger ett stenkast bort. Den tredje stranden ligger i Kuendu Bay längst ut på spetsen av halvön Nouville och är stranden för medhavd mat, picknickfiltar, stora sällskap och olika sorters musik som kämpar om utrymmet. Alla tre stränderna har havet, saltvatten och sand mellan tårna gemensamt. Vattnet har som regel badtemperatur 24-25° C året runt vilket är trevligt (speciellt för oss svenskar som accepterar strax över 20°C som en badtemperatur), men det är inte så att jag ligger och “glötar” en längre stund. Men varför utsätta sig för massa folk och gap och skrik på en strand när man kan bada ostört i en porlande fors bland bergen? Den frågan ställde vi oss i helgen och utrustade med Franklins senaste leksak Nexus 7, en flaska vatten och vår “Golden Chimney” samt badkläder begav vi oss söderut mot vildmarken.

CIMG1775

Ligger det en badplats här någonstans tro?

CIMG1822

Vilken väg ska vi ta?

Enligt kartan skulle det finnas en “väg” nästan hela sträckan fram till vårt vattenhål men efter min första lektion i terrängkörning valde vi att avbryta på grund av att vägen utgjordes av vassa stenar. Det blev en promenad på knappa två kilometer och möjligheten att beundra det vackra landskapet till fots istället. Vi mötte dock en bil som uppenbarligen klarade hela vägen så det hade nog gått. Just när man tror att man är helt ensam i ödemarken…

CIMG1796

Hur ska vi komma dit?

CIMG1803

Framme!

Det är 2-3°C lägre temperatur i bergen men solen stod högt och ensam på himlen och belöningen att hitta den där vattenpölen kändes om möjligt ännu mer eftertraktad. Men så hörde vi ljud av något som bara kan vara en rinnande fors. GPS visade något på andra sidan berget, ordet genväg kom åter på tal men efter ett tamt försök gav vi upp eftersom vi var långt ifrån utrustade för det i Fred Perry skor och axelväska (jag).

CIMG1804

Det kan man inte göra på stranden!

Vilken härlig syn och känsla att till slut komma fram till en egen sötvattenspool i en rinnande bäck omgiven av berg och fågelkvitter! Varför ligga på en strand med saltvatten i håret, stekande sol, sand överallt, stora grupper av högljudda människor som äter och dricker bara någon meter ifrån ens egen badmatta när man kan simma ostört, dyka från stenar och sitta i en naturlig jacuzzi i varmare sötvatten i total tystnad?

 

CIMG1815

Gendarmens hatt

Nu ska jag berätta om ett av de första äventyren vi utsatte oss för på denna lilla ö strax efter min ankomst. Framför Nouméa ligger ett berg som kallas för “Chapeau de Gendarme” eftersom dess siluett kan liknas vid en gendarmerihatt (“le képi”). Officiellt heter berget Pic Malaoui.

Det är 687 meter över havet och vi hade hört och läst att det skulle ta oss tre timmar för att gå upp och ner. Förutom att jag saknade både kängor och passande shorts kände vi oss annars väl utrustade. De enda shorts jag ägde lämnade jag i Sverige eftersom jag tänkte att det kan väl inte vara så svårt att hitta i NYC? Jag hittade endast ett par beige shorts från Mango som var mer anpassade för lättsam promenad än bergsklättring i lera.

Efter att ha kört bil i cirka en halvtimme till startpunkten började vår vandring med en liten lerig stig ganska brant uppför under ett tak av olika sorters träd. Det sista man ville göra var att trampa snett rakt ner i stupande sluttning eller våghalsigt hoppa över fallna grenar eftersom det var väldigt fuktigt och halt.

CIMG1257

Inte halka nu…

Väl ute ur regnskogen blev det desto svettigare då det branta tilltog men vi var rakt under solen utan trädens skydd. Vi var tydligen halvvägs…

Efter ytterligare klättrande på trappstegsliknande trädrötter i stekande sol kom vi till en mindre tät skog som mest bestod av små korta silverfärgade träd och buskar. Floran på denna ö är helt fantastisk! Måste lära mig mer om buskar, träd och blommor (och fåglar tydligen).

CIMG1196

Lite svettigt..

Nu var det inte lika brant och vi kunde se målet framför oss. Det var lite lättare att spurta när man såg tydligt hur nära toppen man var. Vi följde den slingriga stigen man ser i mitten på bilden till vänster. Utsikten kan som vanligt inte överföras på bild och än mindre känslan. Nouméas typiska stadsljud som bilar, reggaemusik och buller kändes långt borta. Framför oss låg en liten halvö som framstod som så lugn och fridfull där den badade i solljuset framför oss.

CIMG1215

Nouméa och Stilla Havet

CIMG1236

Här står jag och hänger, bokstavligen…

 Efter en härligt varm och kletig skinkbaguette, som aldrig smakat bättre, och två liter vatten var det dags att ta sig tillbaka. Det var som sagt lite brant sista biten upp till toppen och då desto mer spännande att ta sig ner.

CIMG1244

Värsta biten avklarad

CIMG1267

Vart är vi på väg?

Som vanligt gick det mycket fortare tillbaka och cirka halvvägs gav jag med mig till Franklins tjat om hur häftigt det skulle vara med en genväg sista biten. Han lyckades få idén bekräftad av GPS på iPhone att det faktiskt fanns en väg åt det håll han pekade. Från där vi stod såg det mest ut som ett landskap bestående av buskar och några träd. Men, okej då, vi provar.. Och vi provade tillräckligt långt för att inte kunna vända tillbaka men önskade innerligt att vi hade gjort det. Buskarna var så täta och höga att vi inte såg ovan, mellan, under och var vi satte fötterna. Detta medförde ett litet problem då marken under oss varken var jämn eller torr och riktigt brant. Därav anledningen till ingen återvändo eftersom vi åkte kana första hundra meterna. Vi kunde bland annat sätta fötterna väldigt oväntat i ett ganska stort hål i marken, full med gyttja. Eller trampa i en liten bäck. Eller som nämnt åka rutschkana på rumpan i leran.

Rambo

Le Rambo

Franklin önskade innerligt att han hade haft med sig sin ännu ej inköpta machete och fick nöja sig med att gå loss med sin kniv. “Jag sa att den skulle komma till användning någon gång.” GPS visade fortfarande att vi gick på en befintlig stig även om det var svårt att föreställa sig. Efter att ha förstört ett par gympaskor och ett par beige shorts från Mango samt tiotal enorma spindelnät kom vi till slut ut på en väg. Nu var det bara den tropiska skogsvägen tillbaka till bilen och den efterlängtade ölen. Hade vi träffat några andra hurtigbullar hade de säkert frågat hur svår vägen till (eller från) toppen egentligen var med tanke på hur vi såg ut. Vid parkeringen ligger en restaurang som troligtvis serverar stans dyraste öl fast med den utsikten och ansträngningen i benen var det värt pengarna!
_

_
Idag är det 14 december och kära syster Ada fyller år! Grattis på födelsedagen Ada!! Hoppas du får en fin dag och att tjejkalaset blir kul! Det påminner mig om att det var Luciadagen igår.. tyvärr inget lussande för oss. Jag gjorde en andra misslyckad batch med lussebulledeg idag och i helgen blir det tredje gången gillt!

Familj och motivation

En av mina favoritsysselsättningar sedan barnsben har varit träning, gärna simning, och på senare år även löpning. Styrketräning har alltid funnits i bakgrunden sedan vi simmartjejer i tidiga tonåren började träna på gymmet i Värnamo Simhall. För att uttrycka det milt är hela familjen träningstokig, det ligger väl i blodet. Jag började löpträna på nytt när jag kom till Nya Kaledonien efter ett ofrivilligt “uppehåll” i Göteborg. Löpningen har flutit på relativt bra och varvats med simning. Ironiskt nog är man aldrig nöjd. I Sverige och Oslo var det lätt att hoppa över träningspass utomhus på grund av väder (regn, snö, hagel, halka etc) men just nu är det också lätt att avvakta träning på grund av vädret. Just nu är det så varmt så att springa mellan kl.07-17 är inte att tänka på men jag försöker ta vara på tiden tidigt på morgonen eller mellan ca 17-18.30 (solnedgång ca kl.18.30). Simma går ju alltid även om jag hade uppskattat några grader lägre temperatur de dagar då det är som varmast.

Trots fantastiska förutsättningar kan det ibland vara svårt att hitta motivationen att ge sig ut. Om det inte vore nog så har jag (som många andra simmare) kassa knän och just nu ett höger knä som spökar smärtsamt av okänd(a?) anledning(ar). Trots ökad träning av bålmuskulatur, ersatta löppass med simpass samt kortare pass och byte av skor och underlag och varmt klimat fortsätter det att gå åt fel håll. Idag höll mitt högra knä exakt 42 minuter innan det var smärtsamt att springa. 42 minuter! Då det begav sig sprang jag i ca 40 minuter till jobbet på morgonen oavsett väder och sedan hem på eftermiddagen utan problem.

Då motivationen tryter och jag dessutom saknar familjen nu när det närmar sig jul är det tur att de bara finns några musklick ifrån mig. När jag springer i värmen och hallucinerar porlande bäckar av törst sänder jag alltid en tanke till min kära bror Otto och hans pågående projekt och satsning som kan följas på denna blogg; ottoelmgart.dinstudio.se. När jag ska ge mig ut på bara en timmes löpning och det är lite varmt inspirerar det att läsa om hans fyratimmars pass i minusgrader inför nästa års ultralopp på jordens varmaste plats. Har jag till slut kommit ut och springer eller styrketränar hemma är den min andra brors musik som motiverar och inspirerar. Syrran är inte sämre hon som springer maraton stup i kvarten och har gjort klassikern men det är hennes fantastiska foton jag inte kan se mig mätt på. Hennes blogg går verkligen inte av för hackor; findyourvoiceblog.com. Det är alltid kul att alternera springpassen i vackra omgivningar och med en kamera. Dessa bilder tog jag (med telefonen) på en favoritrunda längs med strandpromenaden.

2012-11-24 09.32.01 2012-11-24 09.33.19

Idag är det den 12/12/2012 och Alexanders första födelsedag! Grattis på födelsedagen Alex!! Tusen varma kramar från Söderhavet till dig! Och dina föräldrar! Jag glömmer aldrig när jag för ett år sedan i personalkläder med glitter i håret tjatade in mig på Mölndals BB och såg dig för första gången :)!

Bon anniversaire!

Vår första födelsedag i Nya Kaledonien firas idag 9 december och Franklin fyller år! Ägg & bacon till frukost, hamburgare till lunch och anka till middag.

Födelsedagsmiddagen intogs på “Chez Toto” i fredags och det var klassisk blandning av Provence möter Nya Kaledonien på en tallrik. Jag börjar också förstå varför man ofta inte ger dricks då vi servicemässigt lika gärna kunde varit kunder på McDonalds. Ironiskt nog är det så här på många ställen, fantastisk mat och/eller drinkar, men någon restaurangskola i Nya Kaledonien verkar inte finnas.