Springa “en brousse”

När vi körde bil “en brousse” i början av maj ville jag passa på att springa solo, utan musik, mål och mening som en avkoppling från att sitta i bil hela tiden. Föga anade jag hur fantastiskt det skulle bli att springa någon annanstans än längs Nouméas hetsiga bilvägar eller trängas med alla andra motionärer på Promenade Pierre Vernier.

Jag hade spanat på bilens kilometermätare när vi körde i Sarraméa och räknade ut att landsvägen mellan hotellet och riksvägen var cirka 5 km. Klockan hade hunnit bli mycket och det skulle innebära lite tidspress att hinna tur och retur innan det blev mörkt.

2013-05-01 17.34.37Jag sprang förbi porlande bäckar (som konstigt nog luktade ost!), kaffeplantage, bananplantor, tallar (le Pin colonnaire), palmer och bougainvillea omgiven av höga berg i en dal, vilket innebar några graders lägre temperatur och en tidigare solnedgång. Bilarna sänkte hastigheten, förarna vinkade när de körde förbi och de som gick till fots eller arbetade på fälten hejade glatt, “bonsoir!”. Medan skymningens lugn sakta lade sig över dalen ackompanjerade cikadornas sång jägarnas sista skott för dagen som ekade på avstånd. Tankarna vandrade till filmen “Forrest Gump” och när han korsar USA till fots. En idé började ta form…

2013-05-01 17.24.54Detta kallas för “étal” och finns längs med många vägar i Nya Kaledonien. Kanakstammarna ställer ut frukter, grönsaker, lokal konst och blommor till försäljning samt en glasburk för att lämna  pengarna i, allt i total ärlighet utan försäljare.

2013-05-01 17.27.542013-05-01 17.24.22k

k

k

k

k

k

Två dagar senare var vi i Bourail och det stod 6,4 km på skylten som pekade mot stranden “La Roche Percée” utanför vårt hotell. Bilarna på denna väg höll inte riktigt samma hastighet utan susade förbi så jag nästan föll omkull av vinddraget även om jag hoppade långt ut i vägkanten. Det var ganska varmt och solen lyste dagens sista eftermiddagsstrålar rakt på mig de första 45 minuterna. På tillbakavägen blev jag väldigt törstig och kossornas vattenbadkar såg ett tag väldigt frestande ut.

DSCF4417DSCF4427

k

k

k

k

k

k

Det kändes som om jag blev ett med landskapet och jag kunde bara springa utan att tänka på något annat än hur vackert det var runt omkring mig.

DSCF4418

Kossorna tyckte inte om min närvaro utan började demonstrativt att flytta på sig när jag tog kort

2013-05-03 16.50.16

Floden som går från havet till Bourail

Min idé som fötts i Sarraméa växte på mig under springturen i Bourail men när jag kom tillbaka till hotellet undrade jag om mina knän skulle hålla med. Har ni gissat vad det är för idé än? Mycket riktigt.. att springa Nya Kaledonien runt. Kanske något för min bror Otto istället? Hans träning fokuserar just nu på ett aningens svettigare projekt och bloggen som han skriver på Runner’s World är intressant att läsa. Han ska springa Badwater Ultramarathon som är ett 217 km långt lopp genom Death Valley i USA. Death Valley är jordens hetaste plats och loppet går den hetaste tiden på året. Efter hans enorma bragd i juli ska jag försöka locka hit honom på lite semester och 100 mil Nya Kaledonien runt.

CIMG4221 - Kopia

“Le Bonhomme” i Bourail

Under 1800-talets andra hälft var Bourail ett av de samhällen där det låg ett fängelse för franska exilfångar. Fångarna byggde vägar åt alla väderstreck och Bourail växte till en knutpunkt mellan Nouméa och norra delen av ön samt östkusten. På den tiden tog det åtta dagar att åka häst och vagn mellan Nouméa och Bourail, idag kör vi den sträckan på två timmar.

DSCF4432

Här finns både bördig jord och närhet till havet vilket bidrog till att många immigranter och före detta fångar bosatte sig och byggde Bourail till vad det är idag, en av de viktigaste städerna i Nya Kaledonien och det utan att vara ett samhälle som är beroende av nickelindustrin.

CIMG4219

“La plage de la Roche Percée”

Som besökare drogs vi inte oväntat till stränderna..

DSCF4412

Mairie_bourailPå denna strand, “la Roche Percée”, finns “le bonhomme” som är den stora monolit ni kan ana till vänster om berget. Den har blivit symbolen för Bourail och ser ut som en man med hatt i profil. Kan kanske liknas vid Nya Kaledoniens svar på Hoburgsgubben på Gotland…

DSCF4435

DSCF4446

På andra sidan “le bonhomme” ligger “la Baie de tortues“. Stranden kan endast nå till fots om man inte vill simma från “le bonhomme” förstås..

DSCF4463

k

 

Strejken är över

Tidigt i morse kom till slut regeringen och fackförbunden överens och skrev under det protokoll som avslutar strejken efter 13 dagar. Under helgens utdragna förhandling rådde det spänd stämning vid vägblockaderna som delade “la Grande Terre” i två delar. Det var inte bara bildäck som brann utan även bilar sattes i brand och folk började stjäla bränsle direkt ur biltanken från varandra. Livet ska nu försöka återgå till det normala med öppna mataffärer, tillgängligt bränsle och flygplan i luften.

Räk- och rådjursfestival i Boulouparis

Vi väntar fortfarande på att regeringen och fackförbunden ska komma fram till en lösning angående strejken och “la vie chère , diskussionerna pågår sedan igår eftermiddag. Vi ville trots fortsatt bränslebrist besöka den kända “fête du cerf et de la crevette” (räk- och rådjursfestivalen) i Boulouparis som ligger cirka en timma norr om Nouméa och pågår denna helg. Precis som i Sverige är det nu festivalsäsong och det är olika teman som avlöser varandra under vintern här. För inte så länge sedan var det avokadofestival på Maré, vattenfestival i La Foa och jätteomelettfestival i Dumbéa då de lagar en omelett av 27 000 ägg (som tyvärr blev inställd i år på grund av regnstorm och översvämning). I juli är det mandarinfestival i Canala och kokosfestival i Poindimié. I augusti är det lantbruksfestival i Bourail, biff-festival i Païta och trädgårdsfestival i Sarraméa.

DSCN0358

Räkor och rådjur är Nya Kaledoniens levande varumärken och förutom nickel är räkor den främsta exportprodukten. Rådjur finns det till och med för många av, cirka 300 000 stycken på hela ön, och de jagas frekvent för att de förstör och äter upp endemisk flora.

DSCN0347

DSCN0350

“Gissa hur mycket alla räkor i denna tank väger tillsammans och vinn med dig dem hem!”
Vår gissning: 2,5 kg
Rätt svar: 815 g

Som många andra festivaler här så kretsar mycket kring jordbruk och man kunde köpa diverse grönsaker, frukter och levande djur med sig hem. Att stoppa en get under presenningen bak på pick-upen eller plocka med sig en höna, anka eller kanin i en tom ölkartong verkade höra till festivalen. Det såldes också hantverk, blommor, jordbruksutrustning och så klart olika sorters mat baserat på räkor och rådjur.

DSCN0354

No petrol today

Idag har generalstrejken pågått i 11 dagar och nått dagen “D” då alla fackförbund möter regeringen kl.14 och förhoppningsvis når en kompromiss. Sedan förra onsdagen har de stora mataffärerna varit blockerade av hundratals medlemmar från fackförbunden som slagit upp tält, grillat, spelat gitarr och sjungit för att få tiden att gå på de enorma parkeringsplatserna framför affärerna. Andra har blockerat vägar och i onsdags började de blockera hamnen så att inget livsmedel eller bränsle kunde lämna hamnen. De resulterade i sin tur i att igår tog bränslet slut på ön. I Koné fick man tanka för max XPF 3000 (cirka 200 SEK) och redan vid lunchtid var det tomt på bensinmackarna i de mindre samhällena. I Nouméa gick ryktet om sinande bensinpumpar och jag var sist in på en bensinstation innan de stängde igen strax efter lunch. Kl.14 igår var 80% av alla bensinstationer utan bränsle och till kvällen var det tomt överallt.

2013-05-24 11.50.47Paniken spred sig under tiden jag väntade på min tur att få tanka och det såg likadant ut på de andra bensinstationerna jag passerade i Nouméa.

ESSENCE3

Foto Les Nouvelles Calédoniennes

Under eftermiddagen och kvällen blev detta en allt vanligare syn…

Gasen sinar också och sjukhus, kliniker och industrier klarar sig inte många dagar till. Vi har handlat livsmedel hos de flitiga vietnameserna (med undantag för en dag då jag lyckades pricka in en dag som de faktiskt hade öppet i den stora mataffären) som inte har strejkat men nu får de inte heller sina varor från hamnen.

Fångarna på fortet Téremba

Cirka en och en halv timme norr om Nouméa ligger Moindou, ett av Nya Kaledoniens befolkningsmässigt minsta samhällen. Några kilometer bort ligger La Foa som inte är mycket större. Mitt emellan dessa två små samhällen ligger Fort Téremba som under slutet av 1800-talet fungerade som fängelse för många av de exilfångar som skickades hit från Frankrike mellan 1869-97.

DSCN0090Fort Téremba är ett museum som berättar om “les bagnards” (fångarna) i Nya Kaledonien. Sammanlagt finns det sex stycken gamla fängelser som idag fungerar som museum och Fort Téremba är det mest ambitiösa och sevärda museet. Varje år i november anordnas det en föreställning då frivilliga amatörskådespelare klär ut sig och Fort Téremba lever upp igen som det fort det en gång var på 1800-talet. Det är viktigt att besöka dessa museum för att förstå Nya Kaledoniens historia och relationen mellan kanaker och caldocher som är lika påtaglig idag 150 år senare.

DSCN0088

Panorama bild från fortet

År 1869 började Frankrike skicka fångar i exil till Nya Kaledonien precis som man gjorde till Franska Guyana i Sydamerika. Mellan 1869-97 skickades cirka 22 000 fångar till Nya Kaledonien och det är deras ättlingar som idag kallar sig caldocher. Det var tre olika grupper av fångar som kom hit. Den största gruppen var de kriminella (stöld, mord etc), “les transportés“. Den andra stora gruppen var “les déportés“, cirka 7 000 stycken. Det var politiska fångar från Paris och revolutionärer från arabiska länder, bland annat Algeriet, som protesterade mot det franska kolonialväldet. De hamnade främst i fängelset på “Île des Pins“, en paradisö strax söder om “la Grande Terre“. Det sista gruppen var “les relégués“, de förvisade. Det var cirka 3000 män och 500 kvinnor som 1886 skickades hit från Frankrike enligt önskan från franska staten för att arbeta på gruvor och med vägarbete.

bagnards

Straffen varierade beroende av brott, hade man till exempel dömts för minst åtta års tvångsarbete var man också tvungen att stanna i Nya Kaledonien för alltid. De som dömdes till mindre än åtta års tvångsarbete fick dubbel tids tvångsarbete i Nya Kaledonien men sedan möjlighet att åka tillbaka till Frankrike. Efter ett tag visade det sig att det var en övervägande majoritet av karlar som samlades på denna lilla ö och för att jämna ut könsfördelningen skickade man också 514 kvinnor från samhällets lägre skikt i Frankrike. De var föräldralösa, prostituerade och/eller kriminella kvinnor som alla anlände till en av de före detta hamnarna i Nouméa som därefter fick namnet det fortfarande har idag, Baie de l’Orphelinat. Visst är det ett hemskt straff att deporteras till andra sidan jorden för att eventuellt aldrig kunna återvända men jag kan tänka mig att det verkliga straffet var att åka båt hit på den tiden. En tiondel av fångarna dog under resan som måste ha tagit flera månader.

CIMG4158

Jobba hårt åtta år eller få ett snabbt slut på eländet…

Fort Téremba och tillhörande fängelse byggdes 1871 av tvångsarbetare och blev också knutpunkten för det samhälle som uppstod runt omkring med skola, post, bibliotek, kyrka, telegraf, marknad och hamnplats. Medan männen var fängslade på Fort Téremba hölls de kvinnliga fångarna på fängelset Fonwhary sex kilometer norr om La Foa. Det fanns tre olika sorters fängelser i Nya Kaledonien. De klassiska anstalterna fanns i Nouméa på l’île Nou, i stadsdelen Montravel och på l’île des Pins. Fort Téremba och fängelserna i Canala, Bourail och Prony var inriktade på lantbruk där fångarna arbetade med kaffe, bär, vanilj, ris, majs, kokosolja, socker och bönor. Mellan Boulouparis och La Foa låg “Camp Brun” eller “Camp de l’Horreur“; fängelset för de oförbätterliga fångarna utan hopp. De levde under horribla förhållanden i små utrymmen under nätterna och arbetade fastkedjade i varandra med att bygga vägar på dagarna.

k

CIMG4163

Inte dålig utsikt från fortet över Teremba bukten

Det låg antagligen i Frankrikes intresse att bebygga en fransk ö i Stilla Havet så franska staten arbetade aktivt för att få fångarna att stanna i Nya Kaledonien. De försåg många fångar som avslutat sitt straff med förmåner i form av bland annat landområden och jordbruksutbildning. Dessa landområden togs från lokalbefolkningen, kanakerna, och år 1878 utbröt en stor kanakrevolt mot de franska kolonialisterna. Revolten startade i La Foa och spred sig söderut över “la Grande Terre” och cirka 1200 människor dog i det som kallas Nya Kaledoniens första krig. Kanakerna bedrev gerillakrigföring mot de slöa fransmännen som enligt historian inte reagerade i tid och blev väldigt överraskade av revolten. Resultatet blev tyvärr ett växande hat mot kanakerna eftersom fransmännen kände sig förrådda av de som de naivt trodde var deras vänner och betraktade som harmlösa infödingar. ataï

Det var på fort Téremba i april 1878 som kanakhövdingen Ataï hällde en påse jord framför franska guvernören John Olry och yttrade de kända orden ” Voilà ce que nous avions” (Det här är vad vi hade) för att sedan hälla en påse stenar och säga “Voici ce que tu nous laisses” (Detta är vad ni har lämnat oss). Han dödades i strid av en annan kanak och hans kranium finns att beskåda i Paris.

DSCN0086

Lunchservering efter längd

Fort Téremba gör ändå ett tappert försök för att besökarna ska lämna museet med förhoppning om att vi kan alla leva tillsammans på denna lilla ö, “l’avenir ensemble” (framtiden tillsammans), som dessutom råkar vara namnet på ett politiskt parti i Nya Kaledonien. Efter att ha varit på flera museum om exilfångarna från Frankrike som byggde Nya Kaledonien till vad det är idag så förstår jag historian bättre, men framförallt också de känslor och situationer som har uppstått mellan kanaker och caldocher genom åren. Caldocherna är inne på sin femte generation enligt släktträden till de som arbetade på museet. Det verkade som om ju värre brott ens farfars farfar hade begått desto högre position hade man på museet Fort Téremba…

DSCN0076 - Kopia

Helgdag à la Calédonienne

I och med den pågående strejken då vi inte kan flyga någonstans (hälften av alla inrikes- och utrikesflyg är inställda), bensintransporterna står kvar i hamnen, de stora mataffärerna håller stängt och färskvarorna slängs utan att fyllas på, så kunde vi inte tacka nej till när Franklins kollega bjöd med oss att åka båt i lagunen idag. Frankrike har fortfarande helgdag annandag pingst och vi var inte de enda som rastade båten i lagunen denna soliga måndag. I morgon klockan sju på morgonen kommer senaste nytt om strejken på radion.

DSCN0335

Lunch i lagunen

DSCN0337

Vi var som sagt inte ensamma..

DSCN0338

Nästa “investering”..?

DSCN0336

Efter lunch snorklade/simmade vi till den lilla atollen man kan ana på bilden och jag fick se min första “tricot rayé”-orm in action..

Idag fyller min systerdotter och fadderbarn Klara 8 år och jag hoppas att du har en rolig födelsedag i Bryssel! Grattis på födelsedagen Klara!!

Generalstrejk i Nya Kaledonien

Frankrike och fransmännen är kända för sin förmåga att strejka titt som tätt men Nya Kaledonien tar det steget längre. Söker man på artiklar om “la grève” på dagstidningen “Les Nouvelles Calédoniennes” får man lätt upp mot 1000 träffar. Sedan jag kom hit upplever jag det som om det alltid är några som strejkar. Om inte självständighetsförespråkarnas fackförbund USTKE (Union Syndicale des Travailleurs Kanak et des Exploités) strejkar för att nio stycken portugiser hämtades hit för detaljerat arbete på det nya sjukhuset som byggs strax norr om Nouméa, så är gruvarbetarna upprörda över att stora arbetskontrakt går till utländska företag istället för lokala. Vår mataffär “Géant Casino” har också haft stängt på grund av strejk och för några månader sedan var det privata ambulansföretag som vägrade svara på akuta larm.

2013-05-15 11.25.12Idag 15 maj börjar en generalstrejk mot, “la vie chère“, som jag skrev ett inlägg om för några veckor sedan. Syftet med dagens strejk som även kommer att fortsätta i morgon, är att “..få en allmän nedgång i priserna och genomföra ekonomiska och sociala överenskommelser.” Det ekonomiska och sociala avtal som det syftas på signerades den 12 juni 2012 av medlemmar i kongressen (förutom två partier och regeringen), “intersyndicale” (inofficiell sammanslagning av olika fackförbund) och USTKE, men har ännu inte genomförts.

Det är fem stora fackförbund som strejkar (tillsammans utgör de “intersyndicale“). Rent praktiskt innebär det att samtliga inrikesflyg är inställda, vissa banker och skolor är stängda, “fonctionnaires” (statligt anställda) som arbetar med bland annat post, tele, vatten, el, energi, vård och omsorg strejkar, arbetet på nickelgruvorna står still och stora mataffärer har stängt. I verkligheten blev vi inte särskilt påverkade. Morgontrafiken var lika påtaglig och mindre affärer var öppna men väderprognosen var baserad på gårdagens data…

Det största och äldsta fackförbundet USOENC, har 10 fackföreningar och är även medlem i Internationella fackliga samorganisationen, IFS, precis som svenska LO, TCO och SACO. De samarbetar också med franska CFDT (Franska demokratiska arbetsförbundet). Istället för att enas mot något som alla invånare i Nya Kaledonien blir berörda av så fördömer självständighetsförespråkarnas fackförbund USTKE strejken. De anser att USOENC och de andra fackförbunden utnyttjar fattiga människors förhållanden för att propagera för ett helt annat politiskt, men minst lika debatterat och känsligt ämne, nämligen självständighetsfrågan. USOENC tillbakavisar anklagelserna.

DSCN0223

Gator avspärrades..

DSCN0227

..åt alla håll.

Det är inte första gången Nya Kaledonien strejkar mot “la vie chère”. För två år sedan var det den 17 maj i ösregn. Vi får se hur det blir närmsta dagarna och vad som kommer att hända framöver. Jag kunde inte hålla mig från att köra till centrum i morse, känna på stämningen och ta lite kort.

DSCN0229

Inklusive paradgatan “Avenue Victoire”

“Det är alltid den lilla människan som betalar! Men det är slut med det nu!”

Låten “la vie chère” skriven strejken till ära är ganska catchy..

DSCN0226

Franska flaggan och Kanakyflaggan på var sin sida om fackföreningen CSTNC’s flagga

DSCN0233

Demonstrationen har nått regeringsbyggnaderna vid hamnen “Port Moselle”

Solen stekte idag och det var tappra demonstranter med gott humör som långsamt marscherade längs med Nouméas gator till lastbilshögtalarnas reggae rytmer. Hälften av Nya Kaledoniens befolkning är under 30 år men den åldersgruppen var inte representerad i demonstrationen utan de hängde i palmernas skugga och betraktade det hela bakom mörka solglasögon. Jag hade önskat ett litet större engagemang från Nya Kaledoniens ungdomar i en sådan viktig fråga.

On the road

CIMG4165CIMG4187Förra veckan gjorde vi en liten utflykt “en brousse” (det vill säga utanför Nouméa) tillsammans med Franklins mamma i fyra dagar. Nya Kaledonien består av ett fascinerande landskap och jag förstår hur James Cook tänkte när han gav namnet “La Nouvelle-Calédonie” till denna ö när han var här år 1774. Caledonia betyder Skottland på latin och James Cook hade helt rätt i att Nya Kaledonien påminner mycket om Skottland, därav namnet “Nya Skottland”.

Vi började vår resa med att köra nordväst från Nouméa för att efter cirka en och en halv timma vid La Foa svänga norrut och korsa ön mot Kouaoua.

on the road map

Vägen mellan La Foa och Kouaoua gick genom den vackraste natur jag har sett.

DSCF4171CIMG4171CIMG4186Inte långt från La Foa finns det en park som heter “Le Parc Des Grandes Fougères” (De stora ormbunkarnas park) som vi passade på att besöka. Dessa enorma ormbunkar, de största på denna jord och en endemisk art som lever kvar sedan dinosauriernas tid, växte överallt längs med vägen mot Kouaoua. Vi var omringade av stora vackra träd (jag inte kan namnet på), höga palmer, bladiga buskar och enorma bambuträd som hängde som klasar längs med små floder och bäckar. Kanske är det på grund av att det regnar väldigt mycket på östkusten som allting växer så mycket?

DSCF4196

Bambuträd

Strax innan Kouaoua svängde vi norrut för att senare kunna följa östkusten norrut mot Poindimié. På rejält slingriga vägar byttes den gröna växtligheten så småningom ut mot nickelgruvor.

CIMG4191 - KopiaDSCF4211

kkEn del kanske tycker det är vackert, andra fruktansvärt hur naturen har förstörts. Ur den ekonomiska synvinkeln skulle Nya Kaledonien inte vara det civiliserade land det är idag utan nickelindustrin.

DSCF4245DSCF4199

DSCF4224

DSCF4240

DSCF4239

DSCF4234

DSCF4262

DSCF4259

När vi till slut kom fram till kusten bytte landskapet återigen skepnad och det var lummig, grön och tät palmskog på vår vänstra sida medan havet låg några meter från oss på höger sida. På östsidan ligger bergskedjan mycket närmare kusten, vägarna är smala och slingriga och har nog inte ändrat sig så mycket de senaste 40 åren sedan nickelboomen under 1960- och 70-talet. Östkusten är också känt för sitt regniga klimat. Det är anledningen till att fransmännen som kom hit under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bosatte sig och utvecklade infrastrukturen på västkusten.

DSCF4281

DSCF4357k

l

En och annan spännande bro behövdes också passeras. Extra viktigt att kommunicera med mötande bilister…

DSCF4303

Bwa’s vattenfall

 

k

kHalvvägs till Poindimié hittade vi ett litet vattenfall men temperaturen övertygade oss inte. Eftersom vi hade kört in på någons privata mark lämnade vi “la coutume”.

DSCF4283

Här lämnade vi “la coutume” som var några 100 francs

Enligt “la coutume” åker eller går man inte bara på någons mark utan att göra sin närvaro känd och ha med sig en enkel gåva. Denna gåva ska överlämnas på en neutral plats så att mottagaren kan välja om han/hon vill ta emot gåvan eller inte. Enligt kanakerna lånar vi alla jorden och bör därmed visa respekt. Den enda levande varelse vi träffade var en skabbig svart hund som travade runt mellan alla blommor som var till salu framför ett till synes obebott hus. Vi lämnade en symbolisk summa pengar, kände på vattnet, tog lite kort och åkte vidare.

Efter Poindimié svängde vi sydväst och korsade ön mot västkusten och Koné.

DSCF4378 - Kopia

DSCF4395

Västkustvägen ligger längre bort från havet men från en liten höjd kan man se lagunen.

DSCF4396Här besökte vi en minnesplats för alla de soldater från Nya Zeeland, Australien, USA och Nya Kaledonien som dog i andra världskriget. Denna minnesplats ligger vid en gammal flygplats som byggdes just för andra världskriget men hann knappt användas innan kriget tog slut. Man kan ana landningsbanan i mitten/vänster av bilden.

CIMG4232Ingen riktig roadtrip utan punka och strax innan La Foa på vägen mellan Koné och Nouméa fick Franklin byta däck på vår kära “Golden Chimney” för första gången.

Avokadofestival på Maré

Det tog på krafterna att fylla 30 år så bloggen fick vila lite… I väntan på en summering av förra veckans äventyr “en brousse” (i bushen fritt översatt) med Franklin och hans mamma, kommer här lite bilder på vad som är högaktuellt i Nya Kaledonien denna Kristi himmelsfärdshelg.

DSCN0184

För tjugonde året i rad arrangeras “la fête de l’avocat” på ön Maré som ligger öster om stora ön vi befinner oss på (“la Grande Terre“). Franklin flög dit VIP-folk över dagen och fick möjlighet att, förutom lyssna på många högtidliga tal, äta så mycket traditionell melanesisk mat som möjligt samt köpa avokado. Vi har nu tre kilo avokado hemma…

DSCN0167

DSCN0182

Det är inte så avokadon växer utan de är upphängda i trädet dagen till ära. Till vänster kvinnor som sjunger på invigningsceremonin.

DSCN0205DSCN0201Avokadoinspirerad mat så klart…

Det bjöds på andra lokala delikatesser så som Crabe de cocotier, la roussette (flygande räv) och den omåttligt populära rotfrukten taro som inom kanakkulturen symboliserar kvinnan.

DSCN0199

Crabe de cocotier, en delikatess i Melanesien. Före…

DSCN0203

… och efter.

DSCN0207

Den räven flyger inte längre.

DSCN0198

Taro

Bakgrunden till “la fête de l’avocat” för 20 år sedan var att sätta jordbruket i centrum och det såldes mycket annat än avokado. Festivalen håller på i fyra dagar.

DSCN0197

DSCN0194